Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /hsphere/local/home/ohlssonwtf/ortopedisktmagasin.se/textpattern/lib/txplib_db.php on line 14 Ortopediskt magasin: Nytt land - ny möjlighet

Nytt land - ny möjlighet

Med hjälp av Bolibompa lärde han sig språket – och tackar Sveriges Televisions Katarina Sandström alldeles särskilt för hennes ovetande roll som både språklärare och idol!

När jag 1997 blev klar med läkarutbildningen i Bagdad, Irak, hade jag stora drömmar och ville göra allt möjligt, jobba, operera, forska – allt och på en gång! Men mycket snart efter att jag började min AT där upptäckte jag att chansen att förverkliga mina drömmar var nästan obefintliga. Mycket av de teoretiska fakta som jag lärde mig under läkarutbildningen gick inte att anpassa till praktiken. Det fanns inga resurser för att jobba vetenskapligt.

1999 bestämde jag mig att lämna Irak. Jag valde att åka till Sverige eftersom en del av mina släkt hade bott i Stockholm sedan 80-talet. Efter en spännande resa anlände jag i Stockholm i början av juni 1999. Allt var främmande och exotiskt för mig – platsen, vädret, språket. Jag var mest imponerad av den vackra naturen, även inne i städerna. Jag letade från början efter den rätta starten. Jag förstod tidigt att om man ville lyckas så måste man kunna prata bra svenska. För att göra det försökte jag desperat hitta svenska vänner, men detta var bara att glömma.

Migrationsverket brydde sig heller inte ett dyft om att jag var en färdig läkare och de såg till att jag hamnade i en skola med andra utlänningar som inte kunde sitt eget språk. Det kändes som om jag inte skulle lära mig språket någon gång om jag skulle fortsätta så här. Då körde jag min egen språkutbildning genom att lyssna på radio och titta på TV hela tiden. Katarina Sandström på SVT var min språklärare och idol, och Bolibompa, med dess enkla roliga språk var mitt favoritprogram. Efter att jag så småningom klarade språkprovet i juli 2000, gjorde jag ett omfattande medicinskt prov (test för utländska läkare, TULE provet) som innehöll en 8 timmars teorisk del och en 4 sessions klinisk del. Efter det fick jag börja min AT och förverkliga min första dröm, att jobba igen som läkare. Redan under första dagarna på sjukhuset insåg jag att det här var en helt annorlunda värld än den som jag upplevde under mina 2 år som läkare i Irak. Den största skillnaden var kanske relationen mellan läkarkollegorna och mellan läkarna och övrig personal. I Irak var relationen en strikt militär hierarki. Det var knappt några gemensama sociala aktiviteter mellan över- och underläkarna, för att inte tala om mellan läkarna och övrig personal.

Ska patienten informeras?

Det var också främmande för mig att läkarna måste ge information till patienterna om handläggningen. I Irak gav man väldigt lite information till patienterna som skulle vara tacksamma för behandlingen, och speciellt om de skulle opereras. Vi hade heller inte någon dokumentation att tala om. Det var därför omöjligt att bedriva någon vettig forskning där. Men det var inte allt. När jag började min ST upptäckte jag att upplägget för ST var helt annorlunda än i Irak. Där fick man inte välja vilken specialitet man skulle fortsätta med utan detta bestämdes av slutbetyget man fick under läkarutbildningen. ST-läkarna examinerades i slutet av år 1, 2 och 5. Varje överläkare hade 3-5 ST läkare som måste slåss för att få operera och det fanns sällan några kurser eller konferenser.

Chanser jag aldrig fått i Irak

Jag gillade verkligen mitt jobb här i Sverige. Som ST-läkare hade jag allt stöd jag behövde från mina kollegor. Jag fick en fantastisk STutbildning och hade möjligheten att delta i de nödvändiga kurserna och konferenserna. Jag gjorde svenska och europeiska ortopedexamen. Jag fick också chansen att forska och så småningom disputera. Allt det hade jag knappast kunna göra i mitt hemland. Det var tungt att lämna mitt hemland men att förverkliga mina drömmar på det här sättet gör det mycket lättare. Trots att jag fortfarande känner mig som en irakier, så blir en allt större del av mig svensk, för att inte säga norrlänning. Här finns ju en risk, som den svensk-grekiske författaren Theodor Kallifatides skriver, att man förlorar sin identitet och inte får något hem till slut. Det Grekland han lämnade finns ju inte längre. Men fortfarande känner jag mig hemma både i Sundsvall och i Bagdad. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag invandrade till Sverige.

ARKAN SAYED-NOOR
är medicine doktor och specialistläkare,
Ortopedkliniken, Sundsvalls sjukhus

SÖK

Sök bland publicerade artiklar