Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /hsphere/local/home/ohlssonwtf/ortopedisktmagasin.se/textpattern/lib/txplib_db.php on line 14 Ortopediskt magasin: Blek blondin i thailändske kungens tjänst

Blek blondin i thailändske kungens tjänst

Tre lyckliga assistenter (i hierarkisk ordning) och stolt operatör.

På King Bhumibol Adulyadej Royal Thai Airforce Hospital hamnade efter en viss pappersexercis en kvinnlig svensk ortoped – det blev en spännande upplevelse!

Tropisk natt med spelande syrsor och söta, exotiska dofter. Eldar flammar under fräsande wokpannor, fett droppar från upphängda ankor med huvudena makabert hängande efter sidorna och lösa hundar av alla sorter tassar mellan borden. Stämningen är hög, mat och dryck (whiskey med is och sodavatten) fylls ständigt på. Min manlige bordsgranne vill veta EXAKT vilken timme och minut jag är född, hans största intresse är nämligen att ställa personliga horoskop. Svårt tänka sig ett
sådant intresse hos en av Thailands främsta ryggortopeder, som tillsammans med sin amerikanske vän och professor opererade självaste Kung Bhumibol! Det är ett land av kontraster jag kommit till; en avundsvärd professionalitet och ett strikt vetenskapligt tänkande, samtidigt som de tur- och lyckobringande amuletterna kan anas under operationskläderna.

Jag har efter sju sorger och åtta bedrövelser (en oändlig mängd papper och intyg från Sverige och Thailand, personliga besök på ambassaden med olika konstiga tider för in- och utlämning av visumhandlingar) äntligen landat på King Bhumibol Adulyadej Royal Thai Airforce Hospital. Ett bländade vitt sjukhus med 700 vårdplatser i norra delen av Bangkok. Personalen är anställd av flygvapnet och måste med jämna mellanrum borsta upp sin militära utbildning och årligen kontrolleras att man har kondition nog att tjänstgöra i aktivt förband.
Författaren assisterar på handoperation.

Sträng men korrekt

Ortopedkliniken styrs med fast hand av Dr Youngsakdi Liengudom, men som ST-läkare är det främst Dr Vudhipong Sudhasaneya man vänder sig till. ”Sträng” var mitt första intryck av denne man när han i korrekt mörkblå uniform med alla gradbeteckningar, förhörde och intensivt kommenterade ST-läkaren ansvarig för dagens vetenskapliga anförande. Jag var oerhört glad att som gäst slippa några frågor då jag trots toppresultat på skriftlig svensk ortopedexamen och sistaårs ST-läkare hade haft svårt att svara. Med tiden fann jag dock dr Vudhipong vara en man med härlig humor, en aldrig sinande generositet och stor pedagogisk förmåga.

Enda kvinnan – barnortoped

En annan person som gjorde stort intryck på mig var klinikens enda kvinnliga kollega, en förtjusande söt specialist i barnortopedi med bilen full av gosedjur och Hello Kitty-saker. ”They’re so stupid!” utbrast hon allt som oftast under dagarna. Jag hade länge funderat på varför mina ST kollegor såg så märkliga ut på ronderna, händerna hårt kramande sina överarmar. Dr Vudhipong gav mig skrattande förklaringen; den väna Dr Piu brukar nypa dem hårt i armarna när de svarar fel på hennes frågor! Och eftersom detta händer tämligen ofta är ST-läkarna (endast manliga för den delen) livrädda för henne. Inte undra på att det studeras flitigt på nätterna! Förutom att jag vanligtvis slipper bli nypt i armarna av mina äldre kollegor, är livet som ST-läkare i ortopedi i Sverige oerhört annorlunda
jämfört med i Thailand. Det är svårt att ”komma till” på operation. Mycket sällan får man själv operera (i princip bara som sistaårs- ST) och minst tre eller fyra assistenter står placerade runt huvudoperatören i strikt hierarkisk ordning efter utbildningsår. Man är alltså alltid många på salen och vid en demonstration av femurspikning räknade jag vid ett tillfälle oss vara mellan 18 och 21 personer hela tiden. Med den strikta hierarkiska ordningen och en kultur av artighet, speciellt gentemot kvinnor, blir det ändå aldrig några problem.

Minst lika hög kvalitet på sjukvården

Öppna frakturer var de absolut vanligaste jourfallen och nästan det enda man som ortoped blev inkopplad på. Akutläkare tog hand om de mindre blessyrer vi hålls uppe hela nätterna av på mitt hemsjukhus. Inom parentes bör kanske nämnas att diagnoser som ”lumbago”, ”cervikalgi” etc inte existerar. Jag fann inga större skillnader i handläggande jämfört med hemma. Den allmänna sjukvården har minst lika hög kvalité som vår, om inte högre. Jag var även inbjuden till ett av de många privatsjukhusen i Bangkok och där var standarden skyhög; mycket avancerade operationer utfördes, ofta datoriserade. Bemötande, lokaler och personal var av allra högsta klass. All verksamhet genomsyras av omtanke om
patienten. Högsta service är en självklarhet, till skillnad mot Sverige, där t ex min pappa som har en kostsam privat sjukförsäkring, enligt egen utsago knappast får någon extra service utöver den förkortade väntetiden.

Vi har mycket att lära

Innan jag åkte ner till Thailand frågade många om jag skulle åka med ”Läkare utan
gränser”. Jag trodde själv att thailändsk sjukvård var patienten självklarhet av låg kvalité efter att ha tagit del av massmedias rapportering i samband med Tsunamikatastrofen. Ack, vilken missvisande bild! Sanningen är att vi har mycket att lära. Något att fundera på är t ex deras system att ”betala tillbaka” till samhället för examen från läkarlinjen. Man arbetar tre år på landsbygden innan man får påbörja AT-tjänst. Det skulle kanske lösa en del av våra bemanningssvårigheter på
landsbygden och ge unga läkare en viktig erfarenhet? Och ja, maten ÄR fantastisk i Thailand! Jag gick till min mammas glädje, och min egen sorg, upp rejält i vikt. Mina nya vänner har dessutom visat mig hur världen blir lite mer magisk och spännande om man låter läkarrocken hänga kvar i skåpet när man går hem för dagen. Och numera hänger det förstås även i min bil en lyckobringande amulett…

MARIA ERIKSSON

SÖK

Sök bland publicerade artiklar