Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /hsphere/local/home/ohlssonwtf/ortopedisktmagasin.se/textpattern/lib/txplib_db.php on line 14 Ortopediskt magasin: Åsikt, insikt och ljusa minnen

Åsikt, insikt och ljusa minnen

En sonettkedja till

av Per Aspenberg


Hopknypplat i sjuksängen 2018 04 05-2018 04 09.

Dans

Det fanns ett danspalats i Källviksbrunn
Ett stiligt trähus, kallat Sossi-ladan,
med slitet golv, för ingen laga’ skadan,
och utsikt emot vikens skär och grun’.

Där fick jag nio-årig lära mig
ta turerna i polka, schottis, vals:
och sången löd: ”…din runda arm om min hals”
Och dansen var en glädje helt i sig.

Och lika roligt var att dansa jitterbug.
Men vad de äldre gjorde runt omkring,
diskret och tyst, vad var dess dans-funktion?

Och åren gick, jag fatta’ ej ett dugg
den fulla meningen med dansen ring:
Ett medel för vår arts reproduktion.


Val av instrument

Min far bestämde, spela violoncell!
Jag hade kanske hellre valt fiol.
Nu satt jag där med cellon på min stol
och skulle börja öva varje kväll.

Fiolen kan briljera, med tema och triol,
och ystert spela. Cellon låter snäll.
Fast min lät mer som enkelt, rytmiskt gnäll.
Jag insåg sent, att cellon kan va’ cool,

och styra i kvartetten pulsen, grunden,
och vara underlag för harmonin.
Och någon gång sno åt sig melodin.

Vi spelar olika i livet, korta stunden,
men lev ditt liv som spela’ du kvartett!
Det ville jag sagt med denna, min sonett


Proffs

Ihop med proffs blir känslan speciell
när samspelt man förbättrar precisionen,
och alla har gemensamt ambitionen,
och förberett att spela denna kväll.

Men alla känner amatörens glädje
när inga misstag skapar någon skam.
Musiken flyger obehindrat fram.
”Nu spelar vi en annan sats, den tredje!”

Man hör ibland förakt för amatörer,
som uttrycks i orkestrar och i körer
Men se på amatörens ögas glans:

Där finns ett ljus, ni inte trodde fanns!
Och skillnad? Nån’t som ni fått för er!
’matör och proffs kan spela i balans.

Missförstådd barock

Vi tyckte att barockens klang var tunn.
Romantisk stil var bättre, mera hett.
Vibratot stort och pannan våt av svett!
Och varje åttondel så fet och rund.

Och Bach var ganska tråkig tyckte vi,
gjorde ett försök och det lät illa.
Nej, så’n musik var inte lätt att gilla!
En så’n repertoar vi strunta’ i.

Se’n köpte jag en cello, äkta, från barocken
och lärde rytm och puls och frasers riktning,
och lätta korta toner, rakt och rent.

Barockmusik har ös som tunga rocken:
En kort accent har verkan som ett sting.
Så’n tur jag inte insåg det för sent!

Ett Requiem, ett enda!

Ett requiem, en bön om frid för dem som dött,
har Mozart tonsatt kunnigast av alla.
Med kraft och allvar, tunga toner falla,
ger tröst, hans requiem blir aldrig nött.

Hans Dies Irae skakar i mitt bröst,
och Dombasunen skapar skräck-attacker.
Men cellons roll i Recordare, vacker:
Att spela den ger känslan utav tröst.

Men långsamt bör man sjunga Lacrimosa:
Får inte börja låta som en vals.
Nej, verket måste göras Döden värdigt.

För ändå skiftas färg från svart till rosa:
Man är märkligt glad, och dyster inte alls,
när Mozarts requiem härligt klingat färdigt.


Överraskningar i trä

En sinnesfrid, en njutning, att skulptera!
Jag börja’ göra saker utav lind.
Groteska gubbar står nu på min vind.
Men ändå vill jag inte pröva lera.

I trä man kunde göra mekanik,
en bild kan bli till maskinell teater:
Jona slängs i sjön av skeppskamrater,
en fisk tar fast en fågel med ett skrik.

För konst finns inte i betraktar’ns öga.
Nej, mera i att han kan tappa hakan,
Och överraskas av att nå’nting händer.

Man tror att konstens ideal är höga.
Då vill man både ha och äta kakan,
och konstmaskiner brister, en i sänder.

Youtube/Pelleknota

Att välja är att avstå

I skolan fick jag tuschteckning studera
Och lärar’n gav mig gratis fler lektioner
Det tvinga’ mig att välja mellan bild och toner.
Nu är det slut, jag ritar aldrig mera.

Att hitta på motiv, jag hade ingen lust,
Men fick jag något uppdrag blev det fart.
Att rena linjer dra var underbart.
och färgerna gav bilden mera must.

Att bilder måste skapas under tvång
Är inte lätt för mig att rätt förstå.
Så är det inte med musik och sång.

Men tiden kanske inte räckte då:
En hobby hann jag med, men inte två.
Att välja är att avstå, än en gång.

Konceptualism

Man skapar bäst när man är lite trött
Och hjärnan kopplats loss från tankens krav
Se’n år av teknisk träning frihet gav
Att leka med schablonerna förstrött.

Musiken ska behärskas med teknik,
och bildkonst måste också göras så.
Betraktaren ska genast då förstå,
Att konstnär’ns kan nå’t alldl’es specifikt.

Att slänga skräp på golvet i ett rum
och kalla det koncept-installation;
en konsten för fördömas såsom dum.

I kampen med tekniken föds nå’ annat.
Ur teknisk träning föds inspiration.
Konceptualism är enfald, rent förbannat!

Seglingskonsten

När jag var barn var segelbåtar små
och älskade klenoder med fernissa.
Det var ett äventyr att segel hissa
och Evert Taube i sinnet hördes då.

Äventyrets grund, den tänkta faran,
gav skäl att passa sig vid ror och skot,
för varje vindby kunde va’ ett hot,
och seglarna var hjältar; tappra skaran.

Men nu är dessa attityder borta,
för båtarna är stora, men seglingarna korta:
De flesta båtar framförs med maskin.

Som rationella vardagsrum av plast,
så tryggt de ligger mest vid bryggan fast,
och lämnar ingen plats för fantasin.

Youtube/Pelleknota/kryss i Blackströmmen

Mausoleum

En gammal båt kan vara rena poesin
för den som minns hur den har rotts och seglats.
Men snart har minnets dörrar bakåt reglats,
ger inget mera stöd för fantasin.

Nu ruttnar båten sakta bort vid stranden.
Jag mätte upp, beskrev när jag kom åt
hur det gick till att bygga sig en båt.
Bevara känslan bakåt, bryt ej banden!

Men minnet dör, blott kunskap överlever.
Och kunskap kan förkväva, döda känslan.
För visst kan båten sparas på museum

och visas upp för trötta skolelever,
som aldrig rott och känt för vädret ängslan.
Den ligger där, som känslans mausoleum.


Hydrodynamik

Släng sorgen bort, ta mot det som är nytt!
Och sluta med att gamla minnen älta!
Var glad att fart i vind ger livet sälta!
Från ökor nu till racing har jag bytt.

För visst så var historieromantiken
med spristång, tjära, åror, rätt så kul.
Jag struntar i att ny design är ful!
Det viktiga är hydrodynamiken.

Det roliga: att seglen optimera
och sträva emot vinden att ta höjd,
och tävla med en kompis utan agg.

Vill trimma båten ännu lite mera,
men ändå kan jag inte vara nöjd.

– För Ökan finns i hjärtat, som en tagg.

Slutmonolog

Vår pjäs är slut och tack för mig: Ridå!
Jag vänder emot er min magra rygg.
Egentligen så känner jag mig ganska trygg:
Det enda jag kan göra är att gå.

Min åsyn var nog en gång ganska snygg,
men det var ingenting jag fatta’ då.
Jag ville provocera och gå på,
fast bakom den fasaden var jag skygg.

Men nu är svunnen skönhet åter borta.
Till cancern snart, har all min kropp gått åt.
Fast Ellika och vården skött mig varligt,

mot denna sjukdom kommer jag till korta,
kan utan skräck bestiga Karons båt.
Att färjas över – det blir ej så farligt.

Tre gracer

Jag minns en text men hur var melodin?
Det var en sång jag många gånger övat!
Så retfullt, jag har många toner prövat,
för visan jag har glömt, den var så fin.

Och inte kan jag minnas symfonier.
Blott cello-stämmans noter känns igen.
Hur kan som musikalisk anses den,
som knappt kan minnas futtiga partier?

Så annorlunda döttrarna kan minnas:
Oändligt många teman, visor, fraser,
orkesterns andra stämmor, hur de låter.

Så kan i deras vackra huv’en finnas
en hemlighet? De är trots allt tre gracer.
Har gudar kysst dem, här på jorden åter?
Tvivel

Vad hjälpte det hur jag min hjärna brytt,
försökt att tänka tydligt, skarpt och klart.
Att forska om problem har varit underbart.
Nu undrar jag vad detta har betytt.

Min forskargrupp har länge jobbat hårt
och hundratals artiklar har blitt skrivna
Med djurförsök är alla tekniskt drivna:
gör lätt projekt som andra finner svårt.

Så vi har insett mycket som är nytt,
och räknat ut för skador ny behandling.
Jag undrar, jag, hur många som har lyssnat.

Förstrött, och blott med egen forskning sysslat.
Det blev ej någon vårdförvandling:
Jag undrar vad vår forskning har betytt.

XV

I Det fanns ett danspalats i Källviksbrunn
II Min far bestämde, spela violoncell!
III Ihop med proffs blir känslan speciell
IV Vi tyckte att barockens klang var tunn.

V Ett requiem, en bön om frid för dem som dött,
VI En sinnesfrid, en njutning, att skulptera!
VII I skolan fick jag tuschteckning studera
VIII Man skapar bäst när man är lite trött

IX När jag var barn var segelbåtar små
X En gammal båt kan vara rena poesin
XI Släng sorgen bort, ta mot det som är nytt!

XII Vår pjäs är slut och tack för mig: Ridå!
XIII Jag minns en text men hur var melodin?
XIV Vad hjälpte det hur jag min hjärna brytt?

Extranummer 1

En gubbe
En gammal sur och vresig gubbe satt
och gnällde bittert över tidens gång.
Han mindes förr, när hjärtat fyllts av sång,
men nu han reta’ sig på ditt och datt.

Han röt förbannat, ilsket, varje gång
han hörde oförstådda akronymer
”Ett verkligt ord ger hjärnan inre syner
En treordsfras blir inte alls för lång!”

Men inombords han fortsatte att sjunga
fast ingen fattade att han blev rörd,
att småbarn jollrande i knä’t få gunga.

Hans mjuka inre röst blev sällan hörd.
Hans önskan att få vara med de unga:
Av äkta starka känslor bli berörd.



Extranummer 2

Alvars kapell

På dans i Källviks ljumma sommarkväll.
Fiol och dragspel, trummor, bas och sång.
Man samma sånger hörde varje gång.
För varje sommar samma dans-kapell.

När in i viken glider sakta segelbåten
musiken hörs med egen karaktär,
ett eget sound, jag tror att falskt det är.
Men alla ändå älskade den låten.

Den sången var från tiden mellan krigen,
men danserna höll ut till 70-talet.
Javisst var denna vana ålderstigen:

Kavaj och slips och bomullsklänning ljus,
och ingen tolerans för något galet.
Vårt slitna danspalats, ett nobelt hus.

SÖK

Sök bland publicerade artiklar