Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /hsphere/local/home/ohlssonwtf/ortopedisktmagasin.se/textpattern/lib/txplib_db.php on line 14 Ortopediskt magasin: 4/2010 Läkare och trebarnsmor i krigets Afghanistan

4/2010 Läkare och trebarnsmor i krigets Afghanistan



Under hösten 2009 var jag tre månader i Afghanistan. Vad är det som lockar en trebarnsmamma att resa till andra sidan jorden och tjänstgöra i en organisation som är helt olik den man är van vid hemma? Att dessutom utsätta sig för risker för sitt eget liv. Den frågan har jag fått så många gånger och jag vet inte hur, eller om, jag kan förklara det.

Jag har genomgått GSU-US (grundläggande soldatutbildning för utlandstjänst) på Livgardet i Stockholm, därefter tre månaders tjänstgöring som förbandsläkare i Kosovo. Efter denna tid fick jag frågan om jag ville ingå i en ny insatsstyrka Nordic Battlegroup, (NBG). EU:s militära resurser består av olika snabbinsatsstyrkor från medlemsländerna som vid konflikter eller naturkatastrofer kan rycka in och vara på plats där det behövs.

Under NBG 08 stod Sverige och Norge för den medicinska kompetensen. Norrmännen ansvarade för att upprätta ett militärsjukhus för kirurgi. Svenskarnas uppgift var bland annat att upprätta en kirurgitropp. Denna bestod av en medicinsk chef (kir), 2 kirurger, 2 ortopeder, en anestesiolog samt operations-, IVA och narkossjuksköterskor. Vi utbildades i två operationsteam för att snabbt kunna handlägga svårt skadade patienter i fält och utföra så kallad ”damage control surgery”.

Det innebär att man stoppar stora blödningar och stabiliserar patienten för vidare transport och eventuell kirurgi. Under utbildningstiden (hösten -07) samt beredskapstiden (6 mån) var jag anställd av försvarsmakten och utlånad till min ordinarie arbetsplats på ortopeden de veckor vi inte var på utbildning eller övning. Detta för att bibehålla min medicinska kompetens. Den medicinska utbildningen bestod bland annat av mycket bra traumakurser med både kirurgiska och kliniska övningar. Under NBG 08 blev det inte aktuellt med någon insats under beredskapstiden

En del av utbildningen före avresan till Afghanistan fördelades till Sydafrika, där gängbråk ofta ger fruktansvärt brutala skador.


Johannesburg
Eftersom den svenska försvarsmakten (till skillnad från flera andra länders) inte driver några egna sjukhus, rekryteras kompetent personal från den civila sjukvården. Ett nytt koncept för att göra växeltjänstgöring mellan civil och militär sjukvård mer attraktiv är den Medicinska Insatspoolen, som nu har startats på försök. Att medverka i den Medicinska Insatspoolen är ett flerårigt åtagande (”kontrakt”) mellan försvarsmakten och enskilda personer (legitimerad sjukvårdspersonal) där individen i utbyte mot attraktiva kurser och tjänstgöring vid civila traumacentra i utlandet (bl.a. Sydafrika) förbinder sig att genomföra flera (kortare) anställningar i utlandsstyrkan. Under de perioder man inte tas i anspråk av försvarsmakten arbetar man hos sin ordinarie (civila) arbetsgivare. Jag hade förmånen att som första ortoped få medverka vid denna första rotationsperiod till Johannesburg General Hospital under fem veckor tillsammans med en kirurg och en operationssjuksköterska. Vi auskulterade på deras ”Trauma Unit” och medverkade vid akut omhändertagande, IVA-vård och operation.
Vi hade också förmånen att få medverka vid utbildningar och diskussioner i form av dagliga morbiditets- och mortalitetsronder efter nattens jourpass. Dagligen handlades flertalet akuta skottskador, knivstick och trubbigt våld – en volym som inte förekommer på något svenskt sjukhus. Man hade stora förutsättningar att snabbt lära sig att handlägga dessa skador både på akuten men även kirurgiskt på operationsenheten. Ortopediskt var det akut en hel del frakturer och traumatiska amputationer av påkörda fotgängare. Den planerade ortopediska verksamheten, som jag deltog i, var ryggkirurgi med en övervikt av TBC-patienter. Erfarenheterna jag fick i Johannesburg tog jag med mig till Afghanistan där risken för multipla trauman är stor.


Afghanistan
Sveriges har sedan flera år bidragit med fredsbevarande trupp i Afghanistan. Ursprungligen gick USA in i landet till följd av attentaten den 11:e september 2001 under namnet Operation Enduring Freedom. Därefter har NATO tagit över ledarskapet för verksamheten med sin ISAF (International Security Assistance Force), i vilken Sverige ingår. ISAF har delat upp landet i olika operationsområden, varav Sverige fått ansvaret att leda verksamheten i Mazar-e-Sharif (Mes) med omnejd. Staden är belägen i den norra delen av landet och är den tredje största i landet med en befolkningsmängd på ca 500.000 och kanske mest känd för sin Blå Moské – en av islams heliga platser.

Området är ett öken- och bergslandskap med typiskt inlandsklimat – kallt på vintern och varmt på sommaren. I området finns en (1 st!) asfalterad väg, resten är antigen grusvägar eller ”dirt roads”, dvs hjulspår i naturen. Sanden som täcker huvuddelen av området är extremt finkornig och kan snarare liknas vid damm. Följaktligen virvlar den upp väldigt lätt och vinden tar den med sig. Den har förmågan att ta sig in i alla skrymslen och lägger sig som ett tunt lager över allt.


Mycket till grönska ser man inte av och det är ett mysterium varifrån de grönsaker kommer som säljs i stånd utmed vägarna. Staden Mes ligger ganska centralt i området och här finns också den svenska styrkans huvud camp – Camp Northern Lights (CNL). CNL är i huvudsak uppbyggd av prefabricerade baracker, men innehåller också en tältby och är hemmabas för knappt 500 soldater – svenskar, finnar och några amerikaner. I Mes finns också Camp Marmal i anslutning till flygplatsen.

Detta är tyskarnas huvudcamp. Strax utanför Mes ligger Camp Mike Spann (amerikansk) och i närheten av denna Camp Shaheen, bas för ANA (Afghan National Army) med ett afghanskt militärsjukhus. Eftersom ISAF är en NATO-ledd styrka används engelska som arbetsspråk när man samverkar med soldater från andra länder. Terminologin ansluter till NATOs definitioner.


Svensk sjukvård i Mazar-e-Sharif
Den svenska sjukvården består av en sjukvårdspluton som omfattar en motsvarighet till vårdcentral med allmänläkare och sjuksköterskor som tar hand om daglig sjukvård. Vårdcentralen finns på CNL. Fem bepansrade ambulanser med besättning på fyra personer varav en specialistutbildad sjuksköterska (IVA/ narkos/ambulans), en ambulanssjukvårdare, vagnschef och förare. På CNL finns alltid en vagn i 10 min respektive 30 min beredskap. De övriga vagnarna följer övrig verksamhet i området som sjukvårdsberedskap. Försvarsmakten har utarbetat ett nytt koncept som heter FRC. Det står för Forward Resuscitation Capacity.

FRC är en kapacitet och innebär att man kan använda denna till två arbetsområden beroende på personalbemanning varvid den ena är FRT Forward Rescucitation Team (som består av en kirurg, en anestesiolog, en op-ssk, en an.ssk samt en ssk till med inriktningen op. eller an.ssk beroende på hur FRC är tänkt att nyttjas mest på missionen). FRT är i högsta grad mobilt.

Lättviktstält och specifika akutväskor används och teamet skall agera snabbt och ”nära” eventuellt skadeutfall vid planerade operationer eller uppdrag. Det fragmenterade stridsfältet gör att det idag är svårt att säga vad nära innebär men så pass att transporttiden är så kort som möjligt kontra teamets säkerhet. FST står för Forward Surgical Team. Grundteamet förstärks då med en kirurg till för att fullt ut kunna agera som ett operationslag. Denna kirurg kan lånas in av andra nationer vid behov då större planerade operationer skall genomföras.

I FRC-konceptet ingår även en närskyddsgrupp (CPT) som skall skydda teamet utav legitimerad personal samt vara behjälpliga med att sätta upp tält, hålla elverk igång mm. FRC består utav ett större tält och mer materiel och är således ej fullt så rörligt som FRT i fråga om tid för upprättande och det krävs större resurser i form utav transportkapacitet än i FRT-konceptet.


Först och främst soldat
Att jobba som sjukvårdspersonal i FRC innebär att man i första hand är soldat (dock icke-kombattant) och i andra hand legitimerad personal. Man måste kunna försvara sig själv och sina patienter innan ”skalpellen” prioriteras. All legitimerad personal måste genomgå militär stridsutbildning innan man åker till missionsområdet. De fordon som används är splitterskyddade.


Man sover framförallt i tält när man är ute på operationer eller i logementsängar vid mindre eller större ”camper”. Området runt Mes är inte känt för att vara speciellt talibanvänligt och följaktligen har det också varit ganska lugnt i jämförelse med t.ex. Helmand-provinsen och Kandahar-området där framför allt engelsmän och amerikaner utkämpar dagliga strider med talibanstyrkor. Riskerna kring Mes utgörs främst av att råka ut för en så kallad IED–attack.(Improvised Explosive Device). Det innebär någon form av improviserad bomb placerad utefter vägarna i området. Ibland förekommer också eldöverfall.


Det tyska fältsjukhuset


Säkerhetstänkandet inom den svenska kontingenten är hög. För att möta hoten lämnar man aldrig campen med mindre än två fordon (om det ena skulle bli funktionsodugligt), och dessa fordon är bepansrade alternativt ”linade” med
Kevlar. Under vistelse utanför campen krävs att skyddsväst är påtagen, liksom handskar, hjälm och skyddsglasögon. Ärmar skall vara nedkavlade för att minimera risken för brännskador. Även hörselskydd ingår i utrustningen. Personlig beväpning utgörs av en 9 mm Glock pistol samt en AK-5 C. Närskyddsgruppen har dessutom ytterligare förstärkningsvapen i form av kulsprutor och granater.

Under färd på vägarna (om man nu kan kalla dem det!) försöker förarna om möjligt att ligga mitt i vägen, för att på så sätt maximera avståndet till vägrenen (där oftast IED ligger nedgrävda). Man håller också olika fart och avstånd i fordonskolonnerna och strävar efter att alternera färdvägar. Allt för att göra det så svårt som möjligt för attentatsmän. Svenskarna har den senaste tiden varit utsatta för både IED-attacker och eldöverfall som resulterat i både dödsfall och svåra bestående skador.

Erfarenheter
Under min tid i Afghanistan, hösten -09, drabbades flera svenska soldater av både eldöverfall och IED-attacker med svåra skador som följd. Skadorna utgjordes i första hand av ortopediskt trauma såsom splitterskador, högenergivåld med traumatiska amputationer och multipla frakturer. Initialt är det då viktigt med ”damage control surgery” för att få stopp på blödningar och fixera frakturer. Därefter är givetvis intensivvården en viktig del. Samarbetet med de tyska läkarna på Camp Marmal var fantastiskt.

Jag hade möjlighet att utföra kirurgi på sjukhuset och samtidigt närvara där för att få bästa möjliga information om patienterna och förmedla detta vidare till övriga soldater och personal i Sverige. Sverige har för avsikt att snabbt transportera den skadade hem till Akademiska sjukhuset i Uppsala för fortsatt vård. Det är av stor vikt för anhöriga, att få hem sina skadade!

Är det då värt att åka på utlandsmissioner med Försvarsmakten? Svaret på den frågan varierar från individ till individ och är givetvis beroende av vilken fas man är i livet samt vilken personlighet man har. Under missionerna i Afghanistan upplevde jag gott kamratskap och hade dessutom tid att skriva färdigt min avhandling! Sannolikt hade jag väl heller aldrig fått chansen att se delar av norra Afghanistan eller göra besök på deras civila sjukhus om det inte varit för försvarsmakten.
Att tjänstgöra utomlands ger lite perspektiv på ens egen tillvaro och man inser att många av våra dagliga problem i den civila svenska sjukvården egentligen kan rubriceras som petitesser och ilandsproblem – en nyttig insikt!

Kan jag tänka mig att åka ut igen? Hittills har jag inte funnit anledning att ångra mig och kan mycket väl tänka mig nya uppdrag under kortare perioder! Är det någon annan som är intresserad är det bara att ringa rekryteringsavdelningen på FömedC eller söka via www. mil.se.


KATARINA SILVERPLATS
Med dr och specialistläkare i ortopedi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg

SÖK

Sök bland publicerade artiklar