Deprecated: Function set_magic_quotes_runtime() is deprecated in /hsphere/local/home/ohlssonwtf/ortopedisktmagasin.se/textpattern/lib/txplib_db.php on line 14 Ortopediskt magasin: 1/2010 Patrik Haglund och Acta Orthopaedica Scandinavica

1/2010 Patrik Haglund och Acta Orthopaedica Scandinavica



Vem var då denne Haglund? Han föds 1870, döps till Sims Emil Patrik (Sims efter drottning Viktorias av England förlossningsläkare) och växer upp som ett av sex syskon i Norrköping där fadern Emil Haglund är läkare med egen praktik. Pappan är även politiskt aktiv och sitter i stadsfullmäktige under ett decennium. Mamman, Hedvig, är en företagsam kvinna som bland annat startar en hushållsskola och som efter makens död driver det uppländska bruket -Ortala med verksamheter som såg, kvarn, jordbruk och trädgård.


Året 1888 tar Patrik studenten i Norrköping. En av hans skolkamrater är Albert Engström som blir en vän för livet. Efter studentexamen skrivs Patrik in vid Uppsala universitet för fortsatta studier. Hans yrkesval förefaller till en början oklart, och det är först efter avlagd fil.kandexamen, med bl.a. astronomi som delämne, som han anträder den medicinska banan.
Han blir med. lic. 1899 och när han därefter tjänstgör som underkirurg är det professorn i kirurgi, Carl Lennander, som får honom intresserad av skelettkirurgin. Ortopedin har i slutet av 1800-talet börjat få en vetenskapligt och organisatoriskt självständig ställning – trots motstånd från kirurghåll som förfäktar ”kirurgins enhet”. Särskilt i Tyskland har denna nya medicinska specialitet vunnit styrka och 1901 arbetar Haglund en tid hos den store tyske ortopeden Albert Hoffa i Würzburg.
Under sina utländska studier har Patrik lärt känna den nyligen upptäckta röntgentekniken, som till en början huvudsakligen används vid skelettskador. 1902 köper han en röntgenapparat i Tyskland som han använder i sin privatpraktik i hemmet på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Detta ska ha varit den första röntgenapparat som infördes i vårt land. I början får även patienter från Sophiahemmet, som då saknar sådan utrustning, röntgenundersökningar gjor-da med denna apparat.
Patrik Haglund försvarar 1903 sin avhandling ”Radiografiska studier över spongiosans funktionella struktur i calcaneus”.


Docent i ortopedi – och gymnastikdirektör!
Den första röntgenutrustningen kommer till Serafimerlasarettet i Stockholm 1904 och Patrik anställds då som amanuens vid kirurgiska klinikens röntgenlaboratorium. Samma år blir han utnämnd till docent i ortopedi och kanske litet anmärkningsvärt utexamineras han också som gymnastikdirektör vid GCI, Gymnastiska Centralinstitutet, – även det 1904!
År 1906 slutar Haglund sin anställning och efterträds av Gösta Forssell, som kommer att ägna sitt liv åt röntgenologins utveckling och som blir Sveriges förste professor i radiologi.
Patrik är även på det sociala planet en mycket aktiv man. Han synts flitigt i sällskapslivet och han är med i Allmänna sången och i OD.
1913 skapas en donationsprofessur i ortopedi vid Karolinska Institutet i Stockholm och Haglund utnämns till innehavare av denna Skandinaviens första professur i ämnet.
1918 bildas British Orthopaedic Association. Haglund som har ett starkt intresse för att stimulera det nordiska samarbetet inom ortopedin sammanträffar i Göteborg året efter med 18 framstående kollegor med intresse för extremitetskirurgi för att starta Nordisk Ortopedisk Förening. Han blir då vald till NOF:s förste president.


NOF behövde en tidskrift
Under åren som följer blir det alltmer uppenbart att man i föreningen behöver en egen tidskrift att publicera sig i, ett internationellt språkrör. Dansken P Bentzon engagerar sig starkt men får till en början brottas med många bekymmer av både redaktionell och ekonomisk natur. Han får dock starkt stöd av Haglund liksom av Harald Nilsonne i Stockholm. När Haglund i januari 1930 tar initiativ till ett möte i Stockholm, får Bentzon presentera ett färdigt förslag. Det innebär att namnet ska vara Acta Orthopaedica Scandinavica, att Munksgaards förlag i Köpenhamn ska trycka och distribuera tidskriften, att man ska ha hela tio redaktörer; två från vardera Danmark, Sverige, Finland och Norge samt med Haglund i spetsen som ”Editor” och Bentzon som ”Redigenda curavit” dvs verkställande direktör. Redaktörerna satsar 200 kr var till en garantisumma. Det första numret kan så äntligen hösten 1930 distribueras till bibliotek, bokhandlare och 137 prenumeranter. Priset är 18 kr för medlemmar, 25 kr för övriga.


Författaren avled – nekrolog i samma nummer
Den första volymen innehåller 23 originalartiklar. Majoriteten av dessa är skrivna på tyska, tretton stycken. Sex artiklar är på engelska och fyra på franska. Harald Nilsonne, far till Ulf N, skriver fyra artiklar, Sinding-Larsen från Rigshospitalet i Oslo publicerar tre artiklar (två på tyska och en på engelska). Den sistnämnde avlider för övrigt i februari 1930 vilket föranleder införandet av en nekrolog över honom i samma nummer.


Första numret med förord av Haglund
I det första numret av Acta bidrar Haglund med ett förord på engelska, franska och tyska. Han skriver att samarbetet mellan läkare i de nordiska länderna inte endast grundar sig på ömsesidig språkförståelse utan även likartad medicinsk utbildning. Han menar att ortopederna i de fyra länderna bildar en ”skandinavisk ortopedisk skola”.
I en längre artikel i samma nummer redogör Haglund för sina erfarenheter av kroniskt deformerade leder. Dessa invalidiserande resttillstånd är vanliga i början av förra seklet och orsakerna är talrika: tbc, sepsis, RA, gonorré, lues, olycksfall mm. Artikelns titel är ”Über chro-nisch defekte Gelenke. Prinzipielle Gesichtspunkte und praktische Erfahrungen.” Han gör i artikeln reflektionen att en leddestruktion leder till samma kontraktur och funktionsinskränkning oavsett etiologi dvs liknande slutresultat vare sig orsaken är tbc, RA, lues etc.


Utarmning av undersökningstekniken
Haglund beklagar sig också över att det med tiden skett en utarmning av undersökningtekniken i takt med att röntgen vinner ny terräng. Låter det bekant? Han skriver att han ofta predikat att röntgenbilden bara är ett komplement till den noggranna kliniska undersökningen – hur ska man kunna följa ett sjukdomsförlopp med röntgen och utan att man manuellt har undersökt och dokumenterat status med synovit, kapselsvullnad, hydrops, muskelfästen, krepitationer, bursor, senskidor med mera?
Det viktigaste i behandlingen av destruerade leder tycks vid denna tid ha varit kontrakturprofylax dels för att bibehålla rörlighet, dels för att, om leden stelnar, den fixeras i funktionellt gynnsamt läge. Haglund betonar vikten av att överkorrigera leder med begynnande kontrakturtendens, genom redressioner i eller utan narkos och med hjälp av gipsningar eller fjädrande bandage. I undantagsfall tillgrips kirurgi.


Liten rörlighet bättre än stel led
Även en aldrig så liten rörlighet är bättre än en stel led. Å andra sidan bättre en smärtfri ankylos i funktionsställning än en smärtsam rörlig led.
Illustrationer utgörs av fotografier där rörelseomfånget i respektive led åskådliggörs effektivt genom dubbelexponering.
Avslutningsvis ondgör sig Haglund över att man i vårt land tillåtit eller snarare inte förhind-rat inrättandet av medicinska behandlingsinrättningar utan läkares medverkan.
Han avser med detta de sjukgymnastiska mottagningar och mekanoterapeutiska institut som sedan mitten av 1800-talet verkar utan-för skolmedicinen och som behandlar i stort sett alla sjukdomar och tillstånd med manuell terapi, exempelvis tbc och buktumörer. Nej, för patienternas bästa ska sjukgymnastiska utbildningen höra till sjukvården och medicinska behandlingsavdelningar ligga i anslutning till ortopediska specialkliniker. Lund nämns som exempel på detta; där har man vid denna tid inlett ett ”organiskt” samarbete mellan medicinska och ortopediska kliniken på en nyinrättad specialavdelning för kroniska ledsjukdomar.


Utgivare till sin död
Acta Orthopaedica Scandinavica utvecklas med åren både till innehåll och form och antalet prenumeranter ökar stadigt – även utanför Skandinaviens gränser. I början utkommer fyra nummer per år, så småningom blir det sex nummer per volym.
Haglund fortsätter att verka för den nordiska tanken såväl inom NOF som i arbetet med tidskriften. Han sitter även med i Nobelstiftelsen och deltar i utnämnandet av Nobelpristagare i medicin. Någon ortoped har dock inte fått detta pris – än så länge! Patrik Haglund kvarstår som Actas utgivare fram till sin död i en hjärtattack 1937.


Anders Wykman


Referenser
Nordisk Ortopedisk Förening 1919-1979. Red . Hans Emnéus. Helsingfors 1979
Karl Montan: Patrik Haglund – banbrytare, stridsman. SVCR, Stockholm 1991

SÖK

Sök bland publicerade artiklar